Det är mycket nu...
Efter några hektiska dagar för två veckor sedan har jag kraschat ordentligt igen. Jag som tyckte att jag var på gång. Jag kunde känna energi och kraft. Lite av den "power" som var mitt forna jag. Jag kände att fler funktioner i hjärnan hade börjat fungera igen. Jag kände även att hjärnan började gå på speed igen (och det är ju verkligen inte bra). Ett par dygn tillsammans med människor, umgänge med vänner och husförsäljning och allt vad det innebär, det blev för mycket.
Förra veckan var L i Tyskland på utbildning så jag hade stallfix och hästarna, och alla hundar på mitt schema. Det var fullt tillräckligt för mig. Övrig tid låg jag och vilade och halvsov. Precis som för snart ett år sedan. Orkade absolut ingenting. Och hjärnan var i kaos. Jag försökte strukturera och planera flytten förra veckan men det gick inte. Så fort jag tänkte på den så stängde hjärnan ner.
Jag fick ett lite tråkigt telefonsamtal också som påverkade mig mycket. Det fungerade inte att omplacera Nikki. Hon är antagligen så rädd att bli övergiven av sin flock igen så hon var fastklistrad på sin nya matte dygnet runt. Det gick inte att lämna henne ens två sekunder utan att hon blev helt förtvivlad. Hos oss har hon ju varit så vaktig och skällig men hos nya familjen har hon inte skällt en enda gång. Däremot har hon ylat i förtvivlan. Stackars lilla vän. I alla fall så bestämde vi att hon fick komma tillbaka till oss så vi åkte upp till Köping i helgen för att ta emot henne. Nya familjen bor utanför Uppsala.
Vi passade på att packa en massa och organisera flytten när vi ändå var i Köping. Det är lättare för mig att tänka och planera när jag ser saker i verkligheten. Det är precis som det abstrakta tänkandet inte funkar så bra. Det var faktiskt väldigt skönt att ha ett helt hus att röra sig i också. En stor soffa och en stor tv. Ett riktigt kök att laga mat i. En skön säng att sova i. Allt funkar i husbilen men nu längtar vi efter ett riktigt hem att bo i.
Nikki kom vid lunchtid på söndagen. Vi hade med oss Maja för att Nikki skulle få se att det fanns hundar kvar i familjen. Det var ingen rolig syn att se Nikki. Normalt så är Nikki så full av energi, en allert blick och alltid på sin vakt med spetsade öron. Nu var det helt motsatsen. Hon har nog inte ätit så bra, hon är så tunn. Och totalt håglös i blicken. Hon blev i alla fall väldigt glad att se oss igen. Maja protesterade lite, hon har ju klivit upp i rangordningen när Nikki varit borta. Nu ska allt ställas till rätta igen men Nikki gör inget väsen av sig än så länge. Det var tårar och förtvivlan hos tillfälliga matte och husse men de kände att det här var för Nikkis bästa.
Vi åkte ner till Hangelösa och husbilen på eftermiddagen. Nikki hälsade på alla hundarna sen gick hon in i husbilen och kröp ner under ett täcke. Där ligger hon fortfarande. Stackars lilla vän, vad har vi utsatt dig för. Nu måste jag fixa någon dundermat så hon får tillbaka kraft och energi. Och sen ska hon få en massa kärlek så hon får tillbaka förtroendet för oss. Sen får vi göra allt vi kan för att hon ska fungera hos oss för hon ska inte omplaceras något mer.
