Förändringar
Jag har tagit många stora steg i mitt liv. Alla har inte varit helt genomtänkta. I de flesta beslut har jag låtit hjärnan styra; vad är mest förnuftigt i detta nu, vad vinner jag mest på, vad påverkar framtiden i rätt riktning. Jag har inte blandat in hjärtat över huvud taget. Eller, jag har nog trott att jag har haft kontroll över situationen och de beslut jag har tagit har varit de rätta. Det har gällt jobb, boenden, relationer, resor, levnadssätt, ja de flesta stora beslut man tar i sitt liv. Många gånger när jag ställts inför stora livsförändringar har jag känt en olustkänsla och haft en klump av ångest i magen. Det har varit naturligt för mig. Jag har trott att förändring är lika med olustkänsla och ångest. Jag har inte förstått att jag kanske inte har fattat de bästa besluten för mig. Jag har gjort det jag trott har varit bäst för mig.
I den terapi jag gått i sen kraschen har jag fått en förståelse för att jag många gånger antagligen har gjort livsförändringar som inte har varit de bästa för mig och mitt hjärta. Som terapeuten uttryckte sig, jag har brukat våld på mig själv för att uppnå något, t ex steg i karriären. Egentligen har jag kanske varit nöjd med att leva ett lugnt och stillsamt liv och inte söka yrkesmässig framgång, men i den miljö jag växt upp i har det varit viktig med ett bra jobb och karriär. Jag har iaf kännt att jag måste bli något för att duga. (Mer om detta kommer i ett senare inlägg, om prestationsbaserad självkänsla.)
Nu gör vi en stor förändring i våra liv, jag och min sambo. Vi har ingen aning om vad som kommer att hända och hur framtiden kommer att se ut. Vi ska bo i husbilen tills vi hittar en gård. Vi har ingen aning om när gården dyker upp och i vilket skick den är. Vi vet vilken ekonomi vi rör oss inom och vi vet vad vi får för pengarna men resten är bara frågetecken. Det enda vi vet är att sambon har jobb. Jag tror jag är sjukskriven ett bra tag till, men Försäkringskassan kan ju ändra sig snabbt och de ligger väldigt långt efter i sin handläggning av ärenden. Men, något jag har tänkt på är att jag för första gången i mitt liv inte känner något obehag, ångest eller oro inför en stor, väldigt stor, livsförändring. Jag känner bara en inre frid och lycka, och positiv spänning. Är det för att jag inte längre har förmåga att känna oro och ångest (fast ångest har jag verkligen haft av oron innan cancerbeskedet) eller är det helt enkelt för att jag för första gången i mitt liv gör en förändring som mitt hjärta också tycker är bra?