Livet med utmattning

Jag pluggade på MDH för ett antal år sedan, ett tvärvetenskapligt program med fokus på arbetsinriktad rehabilitering. En kurs i medicinsk sociologi handlade om hur lätt det är att fastna i sin sjukdom. Hela ens identitet blir "sjukdomen" och man tappar bort sitt ursprungliga jag. När jag sen kom att jobba med arbetsinriktad rehabilitering på Arbetsförmedlingen träffade jag många personer som varit tvungna att avbryta anställningar pga olika funktionsbegränsningar och söka nya vägar till arbete och egen försörjning. (Nu är det här 15-20 år sedan så både AF:s och FK:s uppdrag ser nog lite annorlunda ut idag och kraven är hårdare.) I alla fall så var ett genomgående problem att många av de här personerna fokuserade på vad de inte kunde göra, vilka begränsningar de hade och därför inte kunde utföra något arbete. De hade så svårt att se de små möjligheter som faktiskt fanns. De lade all sin energi på att bevisa för myndigheter och sjukvård att de faktiskt var "sjuka" och sen fanns det inte mycket energi kvar till att se möjligheterna.

 

Nu när jag själv är sjuk så påminner jag mig om vad jag lärt mig och upplevt. Jag försöker verkligen leva efter det också. Vad kan jag nu? Vad vill jag göra idag? Hur ska mitt liv se ut i framtiden? Tack och lov så har jag inte behövt krångla och strida emot varken sjukvård eller FK. Jag har testat att "jobba" 25% ett par månader men det gick inte. Jag har varit hemma helt i drygt 10 månader och är sjukskriven helt ett tag till. Jag sköter min rehabilitering själv nu, på det sätt som funkar för mig. Visst, jag har gått i terapi och den var livsviktig för mig för att förstå varför jag har hamnat här och för att jag inte ska falla tillbaka i tidigare mönster. Jag har kört mediyoga och mindfullnes för att lära mig slappna av och andas rätt och hantera stress. Jag har fått verktyg för att hantera ångestattacker. Det viktigaste nu för min rehabilitering är att bara få ta det lugnt och låta hjärnan vila och se till att inte hamna i stress. Att sitta utanför husbilen och titta och lyssna på hästarna som betar och frustar. Att titta ut över ett rofyllt landskap.
Att gå en lång promenad i skogen och stanna upp och titta på ljungens färgprakt.  Att lyssna på regnet som smattrar. Att se hur en tröja växer fram ur garnet och stickorna. Det är läkande. Vissa dagar är det fullt upp och jag är tvungen att köra ett race och ha hjärnan uppkopplad på max. Det funkar någon dag men sen är det sirap i skallen och återhämtning som gäller. 

 

Jag är väl medveten om att jag har möjligheter som kanske inte alla har. Och det är jag väldigt tacksam över. Det är ingen som "jagar" mig med krav på aktivitet eller arbete. Än så länge. Jag har har inga småbarn att ta hänsyn till. Vi har en stabil ekonomi. Vi är i en situation där en total livsstilsförändring faktiskt är möjlig. 

 

Jag har planer för framtiden. Och jag är snart redo att börja realisera dessa planer. En del i planen är gården som vi har köpt. Vi har även flera företag i olika verksamheter inom familjen där jag kan bidra med olika delar. I min takt och utifrån mina förutsättningar. Tiden får utvisa var vi landar. Jag är 56 år och min enda ambition är att må bra.