Livet med utmattning

J och jag började träffas i januari-februari 2005. Första halvåret var det lite på och av men sedan hösten 2005 har vi hållt ihop. Första tiden levde vi varannanveckasliv men insåg ganska snart att ska detta hålla så måste vi få en fungerande vardag tillsammans med alla barn. Sen vi bestämde oss för att flytta ihop har det aldrig varit några frågetecken kring vårt förhållande. Visst har det stormat emellanåt av olika anledningar men vi har gått stärkta ur varje strid. Under alla år har vi drivit företag tillsammans så vi har verkligen umgåtts 24/7. Efter ett antal år på det viset blir man som siamesiska tvillingar, man tänker och tycker lika. På både gott och ont. Var går gränsen mellan jag och vi? Och finns det någon gräns mellan arbete och fritid? 

 

Innan jag blev sjuk hade jag ett annat jobb parallellt med vårt gemensamma företag några år. Vi var ifrån varandra några timmar per dag. Det var ganska skönt att få ingå i en annan social gemenskap, att få en annan input, att ha annat att prata om än vårt företag. När jag blev sjuk blev vi tvungna att krympa allt socialt liv till det minimala och J fick ytterligare en funktion i mitt liv än som min livskamrat och kollega. Han blev som min personliga assistent och är det till viss del fortfarande. Han fixade allt och jag är så tacksam att han stått och fortfarande står vid min sida.

 

Efter att ha levt så tätt inpå varandra i så många år är det en stor omställning att vara ifrån varandra 4-5 dagar i veckan. J måste vara i Köping och avveckla vår butik under några månader. 1000 kvadratmeter med kläder och skor ska säljas ut, rensas och tömmas så han behövs där. Allt är planerat sedan länge och butiksdöden i Sverige är ett faktum som  vi inte kan stå emot. Vi lever nu i ett distansförhållande. J bor i husbilen i Köping tisdag-lördag,  där han känner sig väl hemma efter denna höst. Sen är han hemma några dagar och vi lever gårdslivet tillsammans. 

 

Efter min krasch har jag fortfarande stora problem med vissa saker. Det största problemet är att handla mat. Jag kan inte handla mat. Jag gör det när jag måste men jag kan inte planera och tänka ut vad jag behöver så det blir mest tok. Jag virrar runt i affären och kan inte bestämma mig. Det spelar ingen roll om jag försöker skriva en lista vad jag ska handla. Jag måste ändå välja t ex vilken juice eller ost jag ska ha. Och det tar tid och energi. Alla beslut är som att bestiga ett berg, och jag kan inte tänka ut vad jag ska äta på torsdag t ex. Jag är alltid här och nu. Jag äter vad som finns i kylskåpet. Idag var det tvunget att åka och köpa något att äta. Det finns mat i frysen men jag orkar inte laga något idag. Vad blev det? 20 ägg till extrapris ( fast vi hade ägg hemma redan), en burk skagenröra (det är gott men jag vet inte vad jag ska ha till), en en-portions Dafgårds Lasagne, 5 dl matlagningsgrädde och en fryst pizza! Tur att J kommer hem i morgon och styr upp i köket. Vi åker alltid och handlar tillsammans för kommande vecka innan han åker iväg till Köping. Tur det. 

 

Det var väldigt jobbigt när J åkte iväg till Köping för att jobba första veckan. Vi som nästan sitter ihop. Jag var jätteledsen och rädd för att jag skulle känna mig ensam. (Min separationsångest har jag avhandlat med min terapeut men det finns fortfarande att jobba på.) Nu har det gått ett par veckor och än så länge går det väldigt bra. Det är fullt upp hela tiden och jag är ju faktiskt inte ensam på gården. Blir det en lugn stund då och då så är det bara skönt att sjunka ner i soffan med stickning och ljudbok, eller att bara sitta i tystnad och låta tankarna flöda. När helgen närmar sig och J ska komma hem känns det så bra och jag blir glad och lycklig i hela kroppen. Det är verkligen ett bevis på att denna resa vi gör är den rätta resan. Många förhållanden börjar som distansförhållande men vi kör det efter 15 år tillsammans. Det är ju under en begränsad tid och för mig som har tappat tidsbegreppet så ska det nog gå bra 😊