Livet med utmattning

Just nu är allt ett stiltje. Inget händer. Dagarna går och allt är grått och regnigt. Vi var i Köping och packade i helgen. Som vanligt efter en sån aktivitet så är det sängläge ett par dagar. Vi försöker att ta det lugnt men det blir för mycket ändå. Jag har hamnat i ett läge nu när allt känns rätt tungt. Jag ser fram emot flytten och att verkligen få en nystart, samtidigt som jag sörjer över att inte vara den som jag har varit och det som inte funkar längre. Jag saknar powerkvinnan som fixar allt. Visst är det mycket av det gamla som jag inte saknar också. T ex krav (mina egna?) på prestation. Och jag har faktiskt fått en del nya egenskaper, som jag verkligen trivs med och har användning för. T ex så har min självkänsla blivit så mycket bättre. På ett sätt är jag nöjd med mig själv och mitt liv. Även om det är rätt långtråkigt nu när jag bara går och väntar på flytten. Men orken? Jag orkar inte vara så här jävla trött hela tiden!!! Och hur ska jag kunna leva i mitt framtida liv med det som ändå ingår i min plan,  när jag är så trött. Efter så lång tid har jag fortfarande denna förlamande trötthet som bara ramlar över mig. Och jag blir inte bättre. Jag måste vila när tröttheten kommer. Oavsett om jag är hemma, borta, i bilen. Ibland räcker det med 30 minuters vila men oftast blir jag liggandes resten av dagen. När jag väl är lite pigg blir jag så handlingsförlamad. Jag hittar liksom inte startknappen. Vissa saker är ju bara att göra, bara att sätta igång. Men det går inte. Jag kan inte mobilisera krafter. Jag vet att när jag väl kommer igång så går det bra. Men att komma dit är så svårt vissa dagar (eller oftast). Jag vet att jag måste acceptera att det är så här jag fungerar nu. Och ja, jag accepterar. Men även om jag accepterar måste jag få sörja och sakna det som inte är längre. 

 

Nästa vecka är det ett år sedan totalkraschen. Jag kan tänka mig att denna dipp jag hamnat i nu har att göra med att årsdagen närmar sig. Ett år. Ett helt år har bara gått. Ett år där jag mest har legat och sovit eller vilat, kollat på serier på TV, lyssnat på ljudböcker, gått i skogen, stickat en massa tröjor och sockor, försökt läka. Ett bortkastat år utifrån mitt tidigare sätt att tänka. Så mycket tid som gått till spillo. Men så mycket nyttigt som kommit ut av att jag tvingades stanna upp. Så många funderingar över vad som är viktigt för mitt och vårt välmående. Stora beslut om en total förändring av vår livsstil. Året har inte varit bortkastat på något vis, egentligen. Kanske det viktigaste och bästa året i mitt liv. Även om jag har väldigt svårt att se det nu. Jag hoppas att jag om ett år, den 15 oktober 2020, skålar i champagne och med glädje ser tillbaka på året som varit. Jag har mina visioner om var vi är då men jag behåller dem för mig själv. Jag började skriva ner dem här men inser att det inte är rimligt att vara där om ett år 🤪 Jag har visst en del kvar av mitt forna jag, men nu kan jag dra i bromsen innan det är för sent.