Livet med utmattning

Frågan har legat och skavt några veckor. För vem skulle jag göra det? Vem är intresserad av att läsa om mitt liv? Behöver jag själv sätta ord på mina tankar? Kan jag dela med mig av något som andra kan ha hjälp av? Eller vad, varför skriver man en blogg? Ja, som mitt liv har blivit är det nog främst för min egen skull som jag behöver sätta ord på mina tankar och mitt mående, att skriva av mig helt enkelt. En dagbok som jag kan gå tillbaka till och förhoppningsvis se en progression. Eller åtminstone att det händer något, att livet går åt något håll.

Varför behöver just jag skriva av mig? Ja, ni ser, frågorna fortsätter. En kort sammanfattning; jag har varit sjukskriven pga utmattningssyndrom sedan 15 oktober 2018. Jag kommer att återkomma till om vad som hände den dagen. Och hur mitt liv sett ut före just den dagen. Och hur tiden från den dagen tills nu har sett ut. Och förhoppningsvis finns det en framtid att skriva om också.

När man har utmattningssyndrom och livet är som värst, när man inte har en aning om hur framtiden ska se ut, funderar man över livet, och hur mitt framtida liv ska kan se ut för att fungera för mig. En livsstilsförändring behövs, på alla plan.  Jag har precis hittat former för hur jag tror ett fungerande liv kan se ut och vi har stakat ut planer för framtiden. Stora förändringar är på gång, med både boende och arbete för mig och min sambo. Och det är då, precis då nästa smäll kommer. Det räcker inte som det är. Det kan visst bli värre.

Jag var hos min familjeläkare för att förlänga sjukskrivninen här om dagen och passade på att visa en knöl jag har på ryggen. Den har funnits där sedan förra sommaren, har inte lagt mycket fokus på den men senaste tiden är den irriterande och man ska ju visa hudförändringar för läkare om man upplever att det är något som inte känns ok. Läkaren tog fram en specialkamera och tog några bilder, skickade bilderna och en remiss till hudmottagningen i  Västerås. Dagen efter ringer hud och vill att jag ska komma dit inom fem dagar. Men vad, vi har en vårdgaranti som säger att vi ska få vård inom 90 dagar och de oftast har svårt att uppfylla vårdgarantin, varför ska just  jag komma nu? Det går inte, jag ska åka till min dotter som bor utanför Lundsbrunn, och passa hennes djur medan hon är i Tyskland på utbildning. Jag kan inte åka därifrån till hudmottagningen i Västerås(25 mil enkel resa)!!! Jo, det kan du, läkaren vill titta på dig. Ok, på onsdag kan det funka…

Jag är en mästare på google. Jag behövde inte många minuter för att kolla olika hudåkommor och jämförde med min knöl, innan jag insåg att det här är nog inte så bra. Paniken kommer. Gråten sprutar. Jag vill inte. Det räcker som det är. Hur många sjukdomar kan man ha samtidigt? Vad har jag gjort för att drabbas av allt? Jag har en hel jävla plastback med mediciner som jag tar varje dag redan. Fan!!! Jag vill leva! Leva livet levande! Dum vivimus vivamus!

Jag åker ner till Linnea och hamnar mitt i paradiset ett par dagar innan det är dags att åka tillbaka hemåt igen och till lasarettet i Västerås. Vi fixar och donar med extra djurvakt över dagen. Min livskamrat och älskade sambo ska följa med läkaren (både som stöd och extra hjärna eftersom min hjärna inte funkar så jättebra pga utmattningssyndromet) och följer med mig ner till Lundsbrunn igen. Vi har en massa planer efter djurvaktarveckan men morgondagens läkarbesök får avgöra vad som händer. Den där ”igeln” som sitter på min rygg försöker jag ignorera, även om den gör sig påmind titt som tätt och irriterar. Nu är det tisdag kväll. Klockan är 23.30. Det är dags att krypa till kojs här i husbilen.  I morgon kl 14.00 ska jag vara på hudmottagningen i Västerås… hoppas jag får sova några timmar iaf.