Läkarbesök
Sömnen blev sådär. Jag fixade alla morgonbestyr och såg till att alla djur var där de skulle. Två små hundar fick följa med hem till Köping. De gillar inte okända hundvakter och för allas säkerhet fick de tillbringa sex timmar i bilen istället.
Vi hittade till hudmotagningen och jag blev uppropad ganska snart av en överläkare. Hon frågade inte så mycket utan tittade på min ”igel” på ryggen och konstaterad ganska snabbt att den måste opereras bort snabbt. Vi förstod inte så mycket av vad hon sa men hon tryckte på en knapp och det kom en sköterska direkt som hon sa något åt. Sen tog det någon minut och sköterskan kom tillbaka och hade fixat en operationstid och satte sig hos oss och berättade mer. Det jag har på ryggen misstänker man är malignt melanom. Vadå, malignt melanom, det ser inte ut så. Jo, det finns olika former. Men jag är inte i riszonen! Man ska vara blek och ha många leverfläckar och inte bli brun! Det stämmer inte, det har att göra med hur många timmar du har exponerat dig i solen. När kroppen har fått en viss mängd av strålning kan den börja utveckla malignt melanom. Cancer!!! Ska. Jag. Ha. Fått. Cancer???
Nu ska skiten bort. 10 juli har jag tid för operation. Sen ska ”igeln” analyseras och jag får veta om det är cancer eller inte. Men med tanke på hur den ser ut jämfört med de bilder som finns på google så kan jag inte se att det är något annat än cancer. Men, men, jag är inte den som ställer diagnos utifrån google. Det får proffsen göra.
Hur tar vi det här då? Hur hanterar man att man kanske har cancer. Dessutom en ganska aggressiv variant? Vi är mitt upp i en livsförändring, jag och min sambo. Sambon har fått nytt jobb i Falköping och börjar jobba första augusti. Vi planerat att flytta neråt och letar efter en lämplig gård. Snart börjar det bli panik och vi försöker hitta alternativa lösningar till boende.
Att jag ska ha ytterligare en sjukdom som behöver behandling får vi bara acceptera. Vi har precis accepterat att jag på grund av mitt utmattningssyndrom aldrig kommer att komma tillbaka till den jag varit tidigare, varken yrkesmässigt eller privat. Jag tror den sjukdomen hjälper mig att hantera detta nya också. Jag är redan sjuk, vad kan bli värre, liksom. Jag är dessutom 56 år och planerna att göra karriär kan jag lägga åt sidan. Min ambition har varit att bara ha en lugn tillvaro så jag kan rehabilitera mig själv. Nu kanske jag måste lägga till ett antal sjukhusbesök för behandling men vad kommer att bli skillnad, egentligen. Ambitionen är fortfarande att bara hitta en tillvaro där jag kan rehabilitera mig från alla sjukdomar i lugn och ro. Jag vill vara bland mina djur; hästar och hundar och förhoppningsvis några andra djur också, och mina nära och kära, på den gård som jag hoppas snart kommer att vara i våran ägo.