Livet med utmattning

Den 15 oktober 2018 tyckte min hjärna att den hade fått nog. Det var en söndag. Vi hade en ledig helg, utan vare sig husbilstripp eller några som helst andra åtaganden. En helt ledig dag som dessutom bjöd på strålande sol och 20 graders värme. En riktig Brittsommardag i mitten av oktober. Vi skulle gå ut på en lång skön promenad med hundarna. Jag satt på sängen och skulle klä på mig. Plötsligt kändes det som hela hjärnan sprack och allt innehåll rann ut. Jag ropade på Johan och försökte väl säga något om att det kändes konstig i huvudet. Han såg till att jag lade mig ner och tog fram blodtrycksmätaren för att kolla blodtrycket. Det var väldigt högt. Johan ställde en massa frågor, t ex hur många barn jag har, vad de heter, hur många hundar vi har och vad de heter. Jag kunde inte svara på hans frågor men jag sade gång på gång "har jag ätit frukost?" och några andra fraser. Han insåg snabbt att det var något som inte stämde och ringde 1177, där var det 45 minuters kö. Han ringde då istället 112 och förklarade läget. De ville prata med mig, säkert för att kolla hur illa det var. Jag kunde inte svara på deras frågor heller och de bad att få prata med Johan igen. Ambulansen kom och gjorde en snabb bedömning. Jag måste följa med dem. Jag hade förlorat minnet och var helt snurrig. En första misstanke var stroke.

Så här i efterhand minns jag fragment av vad som hände den morgonen. Hela veckan innan det smällde är delvis borta fortfarande. Ambulansturen och omhändertagandet på lasarettet är också i stort sett borta. Jag behandlades som en strokepatient och det ställdes tusen frågor för att kolla medvetandegraden och jag fick göra en röntgen av hjärnan. Blodtryck och puls rusade i höjden och EKG-kurvan såg inte bra ut. Tack och lov så visade inte röntgen på stroke men jag lades in på strokeavdelningen eftersom risken var stor att jag skulle få en stroke. Jag fick ligga på övervakningsrummet och var uppkopplad på EKG. Maskinen larmade titt som tätt och personalen kom rusande för att kolla till mig. Strokekontroller och blodtryck gjordes varannan timme i ett dygn. Alla tänkbara prover togs på blod och urin men allt såg bra ut. Det var hemskt att vara där men kändes ändå tryggt att vara under kontroll. Jag frågade gång på gång vad som hänt och varför jag var där men fick inget direkt svar. Bara ”det är det vi håller på att undersöka” och ”vi avvaktar svar från specialister i Västerås”.

Medvetandet och minnet kom så sakteliga tillbaka, men väldigt mycket som hade hänt senaste veckan var väldigt diffust och jag fick verkligen anstränga mig för att minnas en massa saker. Hjärnan kändes som att den var fylld med sirap. Alla tankar gick så sakta. Johan var och hälsade på mig första kvällen och han frågade om hur vi skulle göra med sjukanmälan till jobbet. Jag svarar ”Jobbar jag? Vad jobbar jag med?”

Jag blev kvar på lasarettet till tisdagen, alltså två dygns övervakning. Man hade då kommit fram till att jag troligtvis haft en transitorisk global amnesi, en TGA. Det är en tillfällig medvetandeförlust där hjärnan stänger ner en stund men inom ca ett dygn ska man vara helt återställd igen. Jag fick åka hem och jag frågade om hur jag skulle göra med jobbet. Läkaren sa att jag kunde sjukskriva mig själv en vecka och om jag fortfarande kände mig konstig i huvudet skulle jag kontakta familjeläkaren. Jag åkte hem och lade mig för att vila på soffan. Och där blev jag i princip liggande i tre-fyra månader. Känslan i huvudet blev bara sämre och sämre. Det var många funktioner i hjärnan som inte fungerade.

Utmattningssyndrom? Jag? Jag är ju lugnet själv som har full koll på allt. I alla lägen. Det kan inte vara möjligt! Men det var det. Nu, nästan nio månader senare har jag lärt mig vad utmattningssyndrom är och orsakerna till det. Jag har full förståelse varför jag har drabbats.  Jag är fortfarande sjuk och kommer aldrig att komma tillbaka till den typ av arbetsliv jag har rört mig i tidigare. Eller den typ av liv jag har levt över huvud taget. Utmattningssyndromet har lärt mig mycket om livet.