Livet med utmattning

... och det händer inte så mycket men för mig passar det väldigt bra. Ju färre intryck, krav och aktivitet, desto bättre för mig. Men lite händer. Gårdsvisningen i fredags tex. Ja vad ska jag säga. I stort sett precis vad vi letar efter. Två bostadshus, stall, bete och lagom med mark. Öppna omgivningar men skog i närheten. Lite andra ekonomibyggnader till verksamheter och övriga djur. Tre km till samhälle med affär, mack, vårdcentral mm.

 

Jag har lämnat ett bud idag och får svar förhoppningsvis i morgon. Håll tummarna. Det vore skönt att veta att vi har ett boende framåt senhöst/vinter. Husbil funkar nu och den är vinterbonad, men uppvärmningskostnaden är inte rolig när det är några grader kallt. 

 

Jag gjorde en reflektion i lördags kväll. När allt bara lunkar på och jag inte utsätter hjärnan för problem och för mycket intryck så känner jag mig rätt ok. Visst, jag hittar inte ord ibland och hjärnan går ganska långsamt jämfört mot tidigare ( fast egentligen är den nog mer normal nu, den körde ju racer förut ) och jag har svårt att fatta beslut. Iaf, vi tittade på sommarkrysset med ett halvt öga (?) och vid snabbgenomgången på ett kryss försökte jag hänga med och lösa ordet. Fem lätta frågor med givna svar, fem bokstäver i en given ordning. Jag försökte få ihop det i huvudet. Världens enklaste problem för 10 månader sedan. Men nu, nej, helt omöjligt. Jag försökte verkligen tänka men hjärnan bara stängde ner. Och så gör den så fort jag försöker använda de delar av hjärnan som tagit mest stryk. Att kunna lösa Sommarkrysset i huvudet är väl iofs inget stort problem. Ta fram papper och penna och vips funkar det. Likaså huvudräkning, jag klarar inte ens enklaste tal. Jo lätta plusstal kan jag, men inte mer avancerat. Telefonens kalkylator går varm. Det gäller att hitta strategier och nya kopplingar när hjärnans kopplingar inte fungerar. Men det är så frustrerande när problemen dyker upp, sådant som inte var problem tidigare, innan man har hittat strategier för alternativa sätt att lösa dem. 

 

Hjärnans läkning tar tid. Lång tid. Hur lång tid? Ett år, två år, tio år? Ingen vet hur lång tid det tar för just min hjärna. En del säger att det tar lika lång tid att bli frisk som det tagit att bygga upp sjukdomen. Ok, då pratar vi 15-20 år för min del. Jag är 56 nu. Det känns inte relevant att tro att jag ska kunna återfå den kapacitet jag haft tidigare. Till viss del har jag inte den ambitionen heller, men det vore trevligt att iaf kunna umgås med folk och föra en vettigt konversation utan att bli liggandes med täcket över huvudet ett par dagar efteråt. 

 

En positiv sak är att jag mår mycket bättre rent fysiskt nu. Jag har mer energi och jag behöver inte gå undan och vila så ofta. Visst, jag tar allt i min takt och sitter gärna och kopplar av med stickning eller bara filosoferar några gånger varje dag. Jag rör på mig mycket mer. J och jag har börjat träna lite smått. Igår blev det fem km powerwalk och lätt jogging. I lördags styrketräning. Så vi är på gång. Det är lättare att ändra vanor och bryta mönster när man gör en så total förändring av allt, som vi har gjort nu. 

 

Nu ska vi komma igång och rida in min Colin också. Igår tog L premiärturen på honom, med sadel och träns. Han är så cool. Något ouppfostrad i hanteringen men vi får jobba på det. Han har mest gått i hage och varit skadad (trauman) under sina tre år i livet men nu hoppas vi att han ska hålla ihop så att han fungerar till lättare ridning åt mig. Och vem vet, får han bygga upp sig och med L:s behandlingar så kanske han blir en väldigt fin ridhäst om ett tag.